Att vänta i nuet
Det surrar och bultar. Det pickar och bränner. Vi lever alla i väntan, i ett stillaflytande vatten där vi försöker flyta med. Ändå med beredskap i blicken, handsprit i fickan och en eventuell mask att dra över ansiktet om och när skallet går.
För någonstans handlar det mer om när än om om. Och samtidigt flyter livet på, sommarsmultronen är redan ett avlägset minne i gommen, munnen känns nu torr och blicken är skärpt.
Vi öppnar upp, vi jobbar på, vi anmäler oss till nya kurser, bokar biljetter till teatern, köar med anständig distans till museer. Även jag jobbar på som jag bör men på natten kommer surret och tvivlet- oron har slagit sina klor i nacke och rygg. Efter en stund ger jag upp, tar med mig boktraven och sätter mig i köket.
Jag öppnar ”Gropen” av Emma AdBåge, som också bjöd på ett tankeväckande sommarprat i P1 om vad livet och skapandet kan handla om: Att stanna upp istället för att hasta förbi. Att bejaka och inte förneka. Att våga då man är rädd. Att falla och slå sig men resa sig på nytt, och om och om igen likt barnen i Gropen längta och vilja ta sig till det som utmanar och som är livets kärna. Känna närvaron i kroppen och nuet, i gropen som kräver vår fulla uppmärksamhet med sina slingrande rötter, med sina pinnar att stapla och sortera, med gruset, fallgropar och sandslott där vi leker tillsammans.
Ja, jag vet, nu säger någon att livet är ingen lek. Det är allvar och pengar och lån och måsten och borden och skall ... Vi håller på, tills vi glömmer själva vattnet som flyter fram, oberoende och ständigt närvarande.