Härom dagen föreläste jag om barns och ungas läsande på ett föräldramöte i en skola. Jag berättade om The Millennium Cohort Study som visar att barn som under sina tre första levnadsår fått höra mycket högläsning klarar sig bättre i läsning, skrivning och matematik när de börjar skolan. Efteråt kom en mamma fram och tackade mig för att jag hade tillagt att det inte är försent att börja läsa för sitt barn senare, även om man försummat den biten under barnets tidigaste barndom. Hon hade själv två äldre barn som hon läst mycket för, men för det tredje och yngsta hade hon av olika anledningar inte gjort det. ”Glöm aldrig den där meningen i dina föreläsningar”, sa hon och visade med sitt kroppsspråk hur hon sjunkit ihop inombords när hon hört mig tala om den ovannämnda forskningen.
Det var en viktig påminnelse. Många mammor och pappor bär på skuldkänslor för att de inte lyckas leva upp till alla definitioner på gott föräldraskap. Experter på olika områden som har viktiga budskap till dem tror jag gör klokt i att uppmuntra istället för att skuldbelägga. Då är chansen större att föräldern tar till sig något av innehållet och lyckas skapa en positiv förändring i sitt föräldraskap.
Men gränsen mellan att ge någon en nyttig tankeställare och att skuldbelägga honom eller henne är hårfin. Därför är det viktigt att fundera på hur man uttrycker sig. Vi som står där och föreläser och hänvisar till forskningsresultat vet så lite om vad de som sitter i publiken har med sig i bagaget. För den som själv kämpat med läs- och skrivsvårigheter eller bär på negativa minnen av att ha tvingats läsa högt i skolan kan tröskeln att ta fram boken och läsa för sitt barn vara hög. Då är det kanske viktigast att få höra att alla vuxna duger som högläsare, att det inte gör något om man stakar sig och läser fel, att det är den gemensamma lässtunden och det att man samtalar om boken med sitt barn som har störst betydelse.
Det är faktiskt mera en regel än ett undantag när man talar om föräldramöten att någon konstaterar att det är de föräldrar som borde komma (underförstått: de som verkligen borde få sig en tankeställare) som inte dyker upp. Men en helt förståelig orsak till det kan vara att man inte vill komma och lyssna till något som man vet att ytterligare kommer att öka skuldkänslorna över de egna tillkortakommandena som förälder.
Därför har det varit värdefullt för mig att under hösten få besöka sex orter i Svenskfinland för att prata om barns och ungas läsande i samarbete med Förbundet Hem och skola, som på många fina och kreativa sätt jobbar för att föräldrarna ska känna sig välkomna när de besöker barnens skola. Många mammor och pappor kommer pliktskyldigt på föräldramöte när de får inbjudan, men enligt Hem och skola är det sällan någon som räcker upp handen när de får frågan om de sett fram emot att komma. Men om de känner sig ens lite stärkta och inspirerade när de går hem i höstmörkret har kvällen inte varit bortkastad.