Ett begrepp som Brozo lyfte fram är så kallade ”entry point texts”, som blir ett slags första och mycket avgörande inkörsportar till ett fortsatt läsande. Ofta handlar det om ett barn eller en ungdom som aldrig tidigare fått en stark läsupplevelse, men som genom mötet med en specifik text om ett ämne som verkligen intresserar honom eller henne plötsligt får upp ögonen för vad läsandet har att ge. I detta möte mellan den unga läsaren och texten är det viktigt, menar Brozo, att den vuxna förhåller sig odelat positiv och inte sänder ut några signaler om att texten har för låga litterära kvaliteter e.dyl.
En metod som man som pedagog kan använda för att få en klarare uppfattning om vad den enskilda eleven är intresserad av - och på så sätt lättare kunna hjälpa till med att hitta den rätta texten - är det som Brozo kallar ”My Bag”. Det kan vara frågan om en väska där eleven samlar föremål som symboliserar hans eller hennes intresseområden, men ett digitalt bildkollage fungerar lika bra. Eleven presenterar innehållet sin väska och lämnar också in en skriven lista över intresseområdena som blir kvar hos läraren eller bibliotekarien.
Som pedagog tänker jag att den här metoden inte bara skulle kunna hjälpa mig att skapa lyckade möten mellan elev och text, utan också ge mig en chans att lära känna den enskilda eleven bättre. Det är ingen självklarhet att vi lärare vet vad våra elever brinner för på sin fritid. Och att svara på den klassiska frågan om vilken sorts böcker man skulle vilja läsa är inte så enkel för alla barn och unga att svara på så där utan vidare.
Vilka tankar väcker det här sättet att arbeta med litteratur? Har det funnits en ”entry point text” i din läsarhistoria?