Roller och nerver i mässvimlet

25.10.2019 kl. 09:27
Vår tolfte vecka som läsambassadörer slutar med bokmässa i Helsingfors. Vi reflekterar kring de olika roller som fört oss till den roll som läsambassadörer som vi nu har.

Hej i gryningen, 

Tidig morgon, tystnaden en lisa efter gårdagens stök och vimmel på Helsingfors Bokmässa. 

Då vi rivstartade jobbet för tolv veckor sedan gav sig aldrig tillfället att presentera sig. Också nu känns det viktigare att blicka framåt men tänker också att nu, då tre månaders förälskelsen och ruset börjar avta och övergå (förhoppningsvis) i nån form av rutiner, är det kanske bra att belysa de tidiga rollerna som hör ihop med den nuvarande.

Mitt inre bokträd har många kvistar men springer ur samma rot. Läsambassadörens gren för tillfället den bärande och förhoppningsvis också fruktgivande. 

Som dotter till författande föräldrar var författare det sista jag ville bli. Gränsen mellan verklighet och fantasi var under min uppväxt böljande, och de vuxnas historier min himlamat. En djup önskan om att själv ingå i en berättelse, höra till,besannades då jag kom in till Teaterhögskolans skådespelarlinje. I drygt tjugo år spelade jag allt från Medea till tjänarinna, från prostituerad till kaninmamma. Steget till att regissera och dramatisera andras texter föll sig naturligt, och då jag blev välsignad med egna barn, kom skrivandet in mitt liv som en lustfylld lek med pojkarna.

Det blev Nagu-nalle serien och trilogin om Emma Gloria, senare ungdomsboken ”En skärva av själen”. Författaryrket förde mig ut till skolorna och rätt snart blev det uppenbart hur drastiskt läsandet av skönlitteratur minskat. Litteraturens rum i krympte takt med skärmarnas blomstring. I några år jobbade jag också sporadiskt som läsambassadör för AnnegårdensKulturhus – högläste för barn och unga på sjukhus, institutioner och specialskolor. Det var lärorika år och generade också fortbildning av läsande volontärer, ”läsvänner”. Parallellt med detta fick jag sitta som en av åtta representanter i Kulturrådet (för barn- och ungdomslitteratur) i Sverige, vilket i praktiken betydde läsning och bedömning av hundratals nyutkomna böcker varje år.

Många roller således, vilket blir uppenbart på en bokmässa. Att jobba som läsambassadör är också en roll, men att vara läsande förebild? Är det en mer av livsstil? Vi som brinner för läsning och litteraturen befinner oss mitt i det gyllene veckoslutet då läsarna får möta sina författare och boken står i centrum. Bokmässan tog avstamp redan igår

Och för dig som läser det här - kom gärna till Kulturfondens monter under bokmässan och hälsa på oss läsambassadörer. Kom för att prata eller idéa om hur vi kan bli ännu fler läsande förebilder. Och hur vi får fler barn och unga att bli lässugna, kanske hitta en bok som de kan bära med sig resten av livet!

Henrika 

Godmorgon, kära Henrika!

Jag skriver de gär raderna sittandes på ett café på den nya järnvägsstationen i Böle. Jag vaknade 3.57 i dag på morgonen, packade det sista hemma i den österbottniska prästgården och satte mig på tåget som avgick 4.53 från Vasa. För andra gången den här veckan. För nu ska vi på bokmässa. Det betyder människor och möten och samtal, både inför publik och utan publik. Jag ser fram emot dagarna och vet att den här tröttheten lämnar mig så fort jag kommer in på mässcentret. 

Du har många roller på årets mässa, själv har jag bara en; läsambassadörens. Jag har oftast varit på mässan i egenskap av lärare - då går mycket av energin åt till att vara lite nervös. Är alla i tid till utdelningen av lunchpaket? Kommer mina elever att bete sig som folk när de lyssnar på intervjuer och samtal? Hur mycket får de vara på matmässan för att man ändå ska kunna hävda att de var på bokmässan?
 

Ett par gånger har jag också deltagit i bokmässan i författarens roll. Nu i veckan blev jag introducerad på ett lärarmöte med titeln författare och jag märkte att jag instinktivt värjde mig. Jag går ju inte omkring och ser mig som författare, jag har liksom mer “råkat” skriva två böcker. Samtidigt märkte jag att min genuina vilja att vara ödmjuk inför den finaste titel jag kan tänka mig föll lite snett. 

- Jag är nog inte författare, sa jag.

- Jo, jag har ju läst dina böcker! sa kvinnan. 

Och jag insåg att jag på något sätt nästan fråntog henne en riktig läsupplevelse genom att hävda att jag inte är en riktig författare. Så nu övar jag mig på att säga att jag är författare till två böcker. Två riktiga.

När jag deltagit i bokmässan som författare har jag också varit nervös, men på ett helt annat sätt. Tänk om de som har läst boken och nu får höra mig blir jättebesvikna. Tänk om jag känns distanserad och trist och stel. Tänk om jag inte förmår förmedla något av den enorma glädje och tacksamhet jag känner över att få skriva och få bli läst. 

Årets nya mässroll, läsambassadörens, innebär nya källor till den nervositet som är min trogna vän. I dag ska jag för första gången någonsin moderera ett samtal med författare och i skrivande stund är min nervositet nästan lika stor som min glädje, med mycket hinner hända på ett par timmar. Jag ska leda en diskussion med tre barnboksförfattare som jag beundrar högt och vi ska prata om barns läsning. Det blir nog hur bra som helst, för de är mer än hur bra som helst. 

Innan jag byter ut mitt morgontystacafé mot en betyget mindre tyst morgonmässa ska jag dämpa mina never genom att läsa några sidor ur en av barnboksförfattarnas böcker. Att ägna en stund åt att läsa skönlitteratur har blivit mitt huvudsakliga sätt att råda bot på nervositet. Om det inte fungerar lyssnar jag på Elvis Presley och Suspicios minds. 

Ses om en liten stund, kollega! Och du som läser det här: kom gärna och prata med oss under dagarna! Hur kan vi hjälpa dig? 

Amanda