Böcker till hands

08.11.2019 kl. 16:27
Vår fjortonde vecka som läsmabssadörer består bland annat av blod och gamla människor.

Människan är ett bekvämt djur, ett faktum som jag befarar att endast nöden eller den medvetna insikten kan råda bot på. Hellre bejaka detta faktum än simma motströms då det gäller djupläsning och litteratur. Nu talar jag om – och har under veckan tänkt på –tillgängligheten till böcker. Eftersom så gott som alla idag bär världen i sin ficka och allehanda text finns tillhands på ett klickavstånd från vår nedböjda nacke, då behöver kanske boken också hämtas närmare sina potentiella läsare.

Detta har också skett på många håll; ljudböckerhar blivit allt populärare, bokpaket skickas gratis ut till skolorna i hela landet, bokbytarhyllor finns placerade på olika ställen där människor passerar och allehanda böcker kan plockas med på väg till bussen eller till hotellrummet. En tolvårig flicka i Lappträsk byggde ett eget bokbytarställe intill busshållplatsen, allt detta gläder mig och andra bokfantaster, alla ni som gör sig mödan att ordna med det praktiska.

Men än finns det alltför många offentliga ställen där boken inte syns eller finns som en naturlig del av vår vardag och verklighet. Jag fann en sådan plats denna vecka då jag hade läsdag och lade boken i ryggsäcken för att gå ut. Tänkte jag slår två flugor i en smäll och gick till Blodtjänsten för att ge blod medan jag vände blad. Själva processen är bekant sedan långt tillbaka, och utan förhandsbeställa tid kan man få vänta en god stund på sin tur. Så länge jag har en bok gör det inget,resonerade jag. Dessutom distraheras min rädsla av en bra berättelse och fråntar mig udden av det lilla obehag jag har inför blodgivningen. 

Sagt och gjort, det hela förlöpte väl som alltid och personalen var vänlig och pratsam, som alltid. Och redan efter den första fyllda blodpåsen samtalade vi om litteratur med sköterskan och enades om ett samarbete kring en bokhylla vid entrén. Att ta eller hämta en bok på vägen in. Både vuxenlitteratur och barnböcker behövs då en del barn följer med sina föräldrar till Blodtjänsten, upplyste mig sköterskan och bytte påse. En enkel sak att ordna, sa jag, för böcker finns det gott om –avskrivna exemplar på bibliotek, bokhögar på lopptorg och flyttlådor. Böcker som kunde finnas till hands och påminna oss om att inte alltid ta fram mobilen utan välja något annat.

Ja, det handlar om att prioritera, men det handlar även om tillgänglighet.

Henrika 

Kära Henrika! 

Det har varit ytterligare en intensiv vecka, ytterligare en givande. Jag har huvudet fullt av tankar och kunde skriva om hur mycket som helst. Jag kunde skriva om de fullkomligt underbara sexor som vi fick träffa igår i Drumsö lågstadieskola. De som läste och ville och vågade och gav. Eller om de lika fullkomligt underbara studerande vid Mattlidens gymnasium som jag fick träffa på kvällen när de spelade in 10 minuter live för HBL. Aldrig som läsambassadör har jag saknat jobbet som lärare lika mycket som i den stunden. Jag saknade inte för mycket, men mycket. Att få jobba med unga människor är så väldigt värdefullt. Jag kunde också skriva om det seminarium vi fått vara med om i dag, om skönlitteraturens roll i svenskämnet. Så många nya intryck och idéer, så mycket inspiration. Och då har jag inte ens nämnt de tre helt olika grupper jag träffade i tisdags...

Men det jag väljer att skriva om är två läsare som jag träffade på biblioteket i veckan. Den ena var en gammal man vars hjärna börjar bli lite trött. Han berättade att han fortfarande vill läsa men att hans koncentration inte längre klarar av långsamma berättelser. Nu måste det hända mycket, så han letade efter böcker med röda klistermärken på ryggarna. Spänning. Thriller. Då orkar hjärnan hänga med. Jag blev så imponerad. 

Den andra läsaren var också gammal och hennes kropp börjar bli lite trött. Hon hade kommit med rollator till biblioteket och bibliotekarien fick springa runt och leta efter hennes önskeböcker.

- Läser du mycket? frågade jag.

- Jag skulle inte klara mig utan böcker, sa hon. 

Jag frågade inte vad hon menade, men jag ville ju. Jag hade väl för bråttom vidare för att kunna ta ett sådant samtal, det kunde ju ha lett vart som helst. Men jag tänkte på hur den som tycker om att läsa aldrig någonsin behöver ha tråkigt, aldrig behöver vara ensam. De barn och unga som nu hittar läsningen hittar därmed något som de kan hålla fast vid hela livet. 

Den tanken är hisnande.

Amanda 

 

Henrika Andersson och Amanda Audas-Kass
Kommentarer (0)
Skriv siffran 2 med bokstäver: