Big Bang och nervositet

30.08.2019 kl. 13:58
Fjärde veckan som läsambassdörer slutar med att en av oss är väldigt filosofisk och en annan väldigt nervös.

Hej Amanda, 

Det är här jag landar igen efter en vecka av möten, nu då den nya läskampanjen Read Hour också kommit igång och skall kulminera i en internationell lästimme världen över. (Vilken trösterik bild i dessa tider att tänka sig hur varenda mänska på jorden för en timme på söndagskvällen den 8.9 slog upp en bok, läste högt för sitt barn eller lyssnade på en ljudbok under en promenad, i badet eller medan hen kokar sylt i köket).

Vi har också fått lyssna och prata med den senaste läsambassadören Katarina von Numers-Ekman som frikostigt delar med sig av sitt kunnande och sina erfarenheter från sina tre år ute på fältet. Och så har vi börjat förbereda våra första presentationer och föredrag, du men fokus på föräldrarna (som du snart skall träffa! nyfiken på att höra hur det gick), medan jag försökt hålla tonåringen i blickfånget. 

En tråkig föreläsare är en synd. Att få tillgång till mänskors tid och uppmärksamhet är något att jag vill värna om. Att tala till vuxna, lärare och högstadieelever kräver också väldigt olika infallsvinklar och verktyg. Men oberoende handlar det om att vara både personlig, påläst och underhållande, medan man galant smyger in fakta och uppmuntran att så fort mötet är över, se dem rivstarta till närmsta bibliotek eller till hemmets bokhylla i hopp om att de har en sådan.

Varför vill vi lyfta fram läsning som en av de roligaste och viktigaste vi vet? Och hur nå fram utan pekpinnar eller predikan? Jag grubblar särskilt över början och provar mig fram. Tills jag igen landar i den stora smällen och inte kan sluta fascineras av hur vi alla är gjorda av stjärnstoff. För att citera vetenskapsjournalisten och författaren Marcus Rosenlund: ”Alla atomer i min kropp har någon gång suttit i en jättestjärna som har exploderat ut över de tomma vidderna. Sen har de här atomerna samlats miljarder år senare, bildat mer och mer komplicerade mönster som en dag bildat mig. Att inse att jag har en kedja av liv, av generationer bakom mig som sträcker sig ända ner till de där encelliga varelserna i urhavet. Det är väldigt stort när man inser det här och ser sin plats i det hela. ” 

Så vad har det ovanstående citatet att göra med läsning? Med oss läsande eller ickeläsande mänskor? Dels är det en svindlande början på en berättelse som ännu pågår. Tanken på att vi alla är stjärnstoff gör mig lugn och sansad. Dels är det historien vi alla delar, och därmed också alla böckers och uppdiktade och nedskrivna världar har sitt ursprung. 

Och när jag tänker på de unga eleverna som jag snart skall ut och möta är det kanske där jag måste börja. I dig och mig och oss. I stället för svar eller moralkakor vill jag hellre ställa en fråga: När du nu har fått livet att leva och förvalta? En gåva i form av kropp och själ plus en mirakulös hjärna som till stor del fortfarande är ett mysterium för mänskligheten (men lite vet vi om hur den funkar). Vad väljer du att prioritera i ditt liv? Vad är viktigt för dig nu och imorgon? Och vad tror du själv att du behöver för att på långsikt för att må bra?

Lycka till på din föräldrakväll!

 

Kära Henrika!

Du är så underbart djup och filosofisk i din text! Jag älskar frågan du ställer till den unga och säkert också på samma sätt till den gamla; när du nu har fått livet att leva och förvalta? Just så är det ju. En sanslös gåva har vi fått att leva och förvalta.

Jag är inte alls lika underbart djup i dag, men kanske krass och jordnära också kan vara lite småunderbart?

Jag har i skrivande stund min första föräldrakväll bakom mig. Att jag skriver den här texten är ett tydligt tecken på att jag har överlevt den, min nervositet till trots. Jag har jobbat som gymnasielärare i tio år och har därmed haft ungefär 150 olika kurser med 150 olika grupper. Jag har därmed varit enormt nervös 150 första gånger när jag har träffat dem. Gått och darrat som ett löv i lärarrummet och konstaterat att den där nervositeten som jag någon gång trodde att berodde på att jag var en ny lärare nog beror på att jag är den jag är. För sådan är jag alltså. Ohjälpligt nervös varje gång jag träffar en ny grupp. Det är inte en farlig nervositet, inte en sådan som lamslår och inte en sådan som någonsin fått mig att säga nej till något. Men en sådan som gör att varje cell i min kropp vet att jag befinner mig i en ny situation.

Under våra tre år som läsambassadörer lär det bli många nya grupper och många nya situationer.

När jag ikväll satt och väntade på att stolarna skulle fyllas (se den spända blicken och de tomma stolarna på bilden) var det som allra värst. När jag en liten stund senare hade sagt mina tio första ord var nervositeten borta och en liten bit in i föreläsningen drabbades jag av frågan; får jag faktiskt göra det här? Är det här faktiskt mitt jobb? Det var liksom bara så overkligt fint att få prata om barn och läsning.

Läsning är ju något av det absolut viktigaste och roligaste jag vet. Att läsa har gett och ger mig personligen så enormt mycket och jag har otaliga gånger sett hur mycket det har betytt också för andra. Föräldrar önskar ju sina barn det allra bästa, och att göra vad man kan för att ge barnen läsningen är att ge dem ett enormt försprång och dessutom en enorm glädje. Så här säger Astrid Lindgren i boken Det gränslösa äventyret:

Jag vet inte vad du drömmer och hoppas för ditt barns räkning, jag vet bara, att om ungen har läshunger, så är han i alla livets skiften bättre ställd än om han inte har det.

Just så tror jag att det är. Att läshungern är en superkraft i våra liv. Något som bär oss långt och högt. Den är ett gott sätt att leva och förvalta.

Amanda

Henrika Andersson och Amanda Audas-Kass