Klass sju marscherade in i rummet.

25.08.2015 kl. 11:49
Författaren och journalisten Milena Parland skriver om sagans kraft.

Klass sju marscherade in i rummet. Nej, snarade släpade sig in. Fötterna verkade för stora, armarna för långa och minerna var blaserade eller närapå förstelnade. De satte sig på stolarna längst bak i rummet. Alla på en rad längs bakväggen. De var klädda i jeans och svart. Linluggar och svarta lockar. Munnar som inte log.

Jag vinkade dem framåt, till de lediga stolarna och log så brett jag kunde. De drog sig ännu längre bakåt som på en samfälld inandning. Läraren mumlade något och gick sin väg.

- Varsågod. Kanske var det så läraren sa?

Vi var ensamma.

Då tog jag boken, gick över golvet och satte mig vid deras fötter. Jag frågade om de vill höra den eller den eller den sagan.

De fnös och skuffade på varandra. Jag var inte värdig ett svar.

Då tog jag den allra mest skrämmande sagan och började läsa. Jag stapplade, för finska är inte mitt bästa språk. Jag försökte glömma att det var just här persuna gjorde brakseger. Jag försökte glömma mycket.

Jag höll hårt om boken och dök ner i texten, ner i berättelsen, till ett annat land, en annan tid, en annan doft, ett annat ljus.

Det blev alldeles tyst omkring mig. Jag såg försiktigt upp från boken för någon sekund här och där. Jag såg att de lyssnade, först trevande, sen allt mer koncentrerat, de slutade sparka på varandra och knuffa på väskorna, treva efter sina telefoner. Då läste jag på, utan tvekan rad efter rad, sida efter sida.

När jag hade läst mer än en timme tog jag paus och sa:

- Snälla vänner, nu är ni säkert trötta. Vill ni ha en paus? Röra på er lite? Gå ut i korridoren?

Svaret kom igen som en gemensam utandning.

- Nej! Läs!

Då förstod jag att sagans kraft är stor och att de här barnen nog sällan fick höra sagor.

Jag mindes plötsligt att min egen lärare i femman brukade belöna oss när vi varit snälla med att läsa ur en tjock, dammig sagobok. Tusen och en natt. Han läste långsamt med sin skrovliga rökarröst. Sagorna var grymma och språket gammalt. Men vi var helt sålda.

Det är enkelt. Det fungerar. Kanske det är för enkelt för att folk ska våga tro på det. Det behövs inget mer än en bok, en röst och ett rum.

Det är bara att låta sagan ljuda, för den ljuder genom sekler och årtusenden och den hittar rätt till barnens hjärtan.

Det finns många sagoböcker att läsa. Jag tipsar nu om en, om den jag läste ur för tonåringarna som lyssnade.

Jag skrev den sagoboken och den är för alla som vill lära sig mer om vårt land. Om alla olika slags folk som bor här.  För att föra oss närmare varandra.

Hur låter en somalisk saga, vad berättar samerna för sina barn, vad finns det för populär judisk saga för barn och hur lät nu egentligen legenden om Sankta Lucia?

Det är sagobok för alla som vill förstå sin nya granne eller kollega lite bättre. För det är visst kul att veta att världens längsta epos kommer från Persien och att det är fullt av jättespännande berättelser. Just sådana som fängslar tonåringar i ett klassrum i Hyvinge. Det var inte en enda grupp jag läste för, utan tre grupper i rad. Och jag läste inte bra, det var inte mitt modersmål. Men berättelsen höll. Den var stark, den talade. Tre grupper lyssnande, tystnande och stillnade och ville höra mer. Prova själv en saga, jag lovar, det funkar!

 

Milena Parland är journalist och författare och arbetar för kulturkunskap och dialog i skolan med konceptet Fira Tillsammans – Mångkulturella feståret. Hon är författare till boken När månen skrattade och andra sagor berättade i vårt land, som har illustrerats av Alexander Reichstein och är utgiven på Schildts & Söderströms 2014.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 6 med bokstäver: