Med språket på din sida

06.02.2015 kl. 09:23
Jag skrev en krönika (Läraren 3/2015) om relationen mellan läsning av skönlitteratur och psykiskt välmående.

Ökad empati är en nyttoeffekt som man ibland hittar på listor med argument för att barn och unga ska läsa. Om man kan säga att läsning av skönlitteratur gör en människa mera empatisk är diskutabelt. Men i Sverige har man faktiskt infört läsning av romaner i studierna för blivande läkare och jurister, för att de ska träna sig i att leva sig in i en annan människas situation. Och det visar ju att där finns en tro på att litteraturen kan bidra positivt till vår personlighetsutveckling och våra relationer.

När jag föreläser för föräldrar om hur de kan stödja sina barns läsutveckling funderar jag ändå ofta på om, och i så fall hur, jag ska lyfta fram att läsningen inte bara är bra för språket och allmänbildningen, utan att den också kan ha betydelse för hur man mår i relation till sig själv och människor omkring en. ”Om du vill ha ett lyckligt och empatiskt barn ska du läsa för hen”, skulle kännas som ett ganska förenklat påstående - även om man som bokmal och läsande förälder vet att det ligger ett litet korn av sanning i det.

För en tid sedan fick jag ändå en ny insikt om hur läsning kan hänga ihop med psykiskt välmående och sunda människorelationer. Jag laddade ner Sveriges Radios app och hittade programmet Radiopsykologen i P1 där den ovanligt kloka, varma och empatiska psykologen Allan Linnér samtalar med lyssnare om det som tynger dem. Många berättar om det allra svåraste - om förluster och sorg, om rädslor och ångest, om kränkningar, skuld och skam. Och genom att ställa frågor som får männen och kvinnorna som ringer att själva sätta ord på sina känslor, kan Allan ofta leda dem fram till insikter om hur de kan handskas med det svåra och hitta ingångar till ett mer uthärdligt liv.

Något som slår mig när jag lyssnar till programmet är vilken stark uttrycksförmåga de som ringer ofta har. Och Allan berömmer dem för det. ”Du är så tydlig med vad du känner”, säger han. ”Du sätter verkligen ord på vad du behöver.” Och jag tänker att det väl är just de som ringer, de som har språket på sin sida.

Smaka på ord som oförsonlighet, oförmåga, ömklighet, farhåga. Eller tillit, tillförsikt, integritet och lojalitet. Om de här begreppen inte fanns i ditt ordförråd - skulle du ändå kunna sätta ord på känslorna bakom dem? Skulle du kunna beskriva vad som händer i din relation till dig själv och andra? Hur talar man om att skuldbelägga någon, att förlita sig på något, att vara på sin vakt, att säga ifrån eller ha ett gott uppsåt om man inte känner till uttrycken? Visst går det att omskriva, förklara och kanske hitta synonymer. Men det är lättare att förstå sig själv och göra sig förstådd om orden träffar rätt. Ofta vet man inte heller riktigt vad man tänker och känner förrän man formulerat det - och tror man inte på sin uttrycksförmåga kanske man aldrig ens försöker.

Lyckoforskningen lyfter fram en massa faktorer som kännetecknar ett lyckligt liv, men mera sällan talar man i de sammanhangen om att språket ibland kan vara den enda vägen vidare för den som fått sin livgnista släckt av rädslor, ångest, skam och sorg. Och hur tillägnar man sig det språk som behövs? Ja, i första hand genom att prata med andra människor som hjälper en i formulerandet. Men om man är en förälder som vet med sig att det där med känsloprat är något alltför ovant och svårt finns det ännu större skäl att se till att barnet får möta skönlitteraturen. Där är registret av känslor som gestaltas oändligt mycket bredare än t.ex. i ett datorspel och där används känsloorden oftare än i de flesta andra sammanhang.

 

Här kan du lyssna på Radiopsykologen i Sveriges radio P1.

Kommentarer (1)
Skriv siffran 6 med bokstäver:
En verkligt fin text Katarina!
Anonym06.02.15 kl. 09:38