Läsbubblor

23.08.2019 kl. 09:36
Tredje veckan som läsambassadörer funderar vi på de olika bubblor som vi människor och läsare befinner oss i.

Amanda, 

Vi lever mitt i en pågående revolution. Den är tyst men uppenbar; polariseringen ökar och vi i våra bubblor allt mer fjärmas från varandra. Ju mer jag surfar runt mellan YouTube-länkar, vloggar, artiklar och informativa boktips, ju mer jag låter den obestridliga sanningen tränga in i mitt medvetande - faktumet hur vi läser allt färre böcker, hur föräldrar hellre lägger sin två-åring med iPaden som sällskap i stället för att läsa högt för hen, hur t.o.m. bokslukarbarnen hellre nu följer vloggar och YouTubare och gamers än ”gör sin egen film” (läser), ja desto tydligare blir skiljelinjen mellan ett före och ett efter. Ett f. Kr eller e. Kr. eller f.v.t /e.v.t (före och efter vår tideräkning, behövde nyss googla det exakta skrivsättet). 

Om 100 eller 50 år kommer man kanske att skriva f.it och e.it. Vem som skapat våra nya gudar går jag inte in på, och jag är heller ingen motståndare av fakta – tvärtom. 

Det går inte att vrida tillbaka tiden. Men själva kärnan, vårt behov av berättelser kommer aldrig att försvinna. Även om världen och vår verklighet på en försumbart kort tid har förändrats, betyder det inte att mänskan och hennes hjärna eller kropp egentligen hunnit hänga med. 

Därför behöver vi än mer verktyg att blicka bakåt och framåt. Vi behöver både historia, vår egen och andras historier. Vi behöver språket för att kommunicera, göra oss förstådda och förstå den andra. Vi behöver berättelser för att inte slarva bort oss själva, för att upprätthålla demokratin och veta vem vi är (och inte vill vara). 

Det här känns som självklarheter att skriva men jag tror dessvärre att också jag och du, alla vi bokälskare, också befinner oss i en bubbla. 

Snart skall vi ut och möta nya bubblor - kliva in i världar och verkligheter med barn, föräldrar och ungdomar som kanske aldrig upplevt läslycka eller berättelsens inre kraft och magi. 

Jag har fortsatt att förbereda en interaktiv session för åttor och nior där de själva skall få argumentera om läsning och ”pitcha” böcker för varandra. Ett bokhav ligger utspritt över sängen över golven här hemma. 

Veckan har varit intensiv och började med planeringsdagen med Sydkustens personal - viktig kunskap och intressanta diskussioner och delande av allt som är på gång. Så mycket inspirerande läsfrämjande som händer inom Ordkonsten, Ebban, Läsrörelsen, på UBS - över hela vårt demokratisk jämställda land där alla får lära sig läsa och skriva. Och jag känner en djup tacksamhet över att få jobba med det som vi i själv och hjärta tror på och brinner för. 

Så för att avsluta, Amanda, tack också för ditt fina Heinrich Heine citat: ”Där man bränner böcker bränner man till slut människor.” 

Vem eller vad har du tänkt på denna vecka?

Henrika 

Kära Henrika!

Den här veckan har också jag tänkt på bubblor. Vi har under veckan haft både längre och kortare inspirerande möten med människor som brinner för läsning på samma sätt som vi. Att få möta dem är att få vistas i en bubla. De mötena är viktiga, men de är ju egentligen bara tankstationer där vi får fylla på för att sedan kunna ge vidare. De viktigaste mötena vi har nu är mötena med dem som inte tillhör den färdigt frälsta skaran. Med dem som inte alls ser böckerna som samma självklarhet.

När jag började jobba som gymnasielärare för tio år sedan kunde alla mina studerande se tillbaka på en tid i deras liv då de hade älskat att läsa. Då de bodde på bibliotek, då de läste flera böcker i veckan, då de längtade hem från skolan för att få dyka ner i sina fantasivärldar igen. För ungefär fyra-fem år sedan hände något, det började dyka upp studerande som aldrig hade tyckt om att läsa. Som aldrig hade valt läsningen framom något annat. Men också de studerandena kunde åtminstone berätta om föräldrar som läste, om högläsningsstunder som aldrig fick ta slut.

Jag tror tyvärr inte att det tar så länge innan vi har gymnasiestuderande som inte har de berättelserna heller. De som i dag är unga vuxna som aldrig självmant har valt att läsa; kommer de faktiskt att bli föräldrar som väljer att läsa för sina barn? Säkert en del. Helt säkert inte alla.

Hur ska jag kunna förmedla vikten av vi som föräldrar läser för våra barn och gör allt vi bara kan för att de ska hitta vägar till läsglädje och läslust? UTAN att lägga in en dödsstöt i föräldrar som redan går på knäna av samhällets alla krav på dem som föräldrar och människor? Jag vill våga vara tydlig med hur avgörande läsningen är samtidigt som jag verkligen inte vill komma med fler pekpinnar och piskor till människor som redan kroknar och som faktiskt gör sitt bästa. Hur gör jag det?

Jag har några dagar på mig att ta reda på. Redan nästa vecka ska jag nämligen få möta föräldrar för första gången i den här rollen. Det känns som ett stort privilegium och ett stort ansvar och en stor glädje.

Du som läser det här; hur skulle du balansera mellan tydlighet och nåd i mötet med föräldrar som kanske befinner sig i en helt annan bubbla än du själv? 

Amanda,

som avslutar med ett ljuvligt utdrag om läsning ur barnboken Boken om att börja skolan av Helena Bross och Emma Göthner: 

Kontakta oss

amanda.audas-kass@sydkusten.fi 

henrika.andersson@sydkusten.fi

Läsambassadören upprätthålls av